Ögonblick?

Jag har suttit och funderat den här helgen om hurvida man kan rangordna ögonblick och i så fall hur jag skulle rangordna mina bästa ögonblick. Problemet är att vissa saker som har hänt en, eller egentligen dom flesta, är processer och inte ögonblick. När blir en process ett ögonblick?

I vissa fall går det lätt att peka ut när en process blir ett ögonblick och det är när förväntningar och hopp samlas upp under en längre period och vid ett givet ögonblick så får man reda på om förväntningarna slår ut eller inte. Mitt egna praktexempel på ett sådant ögonblick är när Elfsborg gick och vann Allsvenskan i fjol. Mina förväntningar och mitt hopp om att dom skulle lyckas växte ju succesivt under hela säsongen, men det var först vid ungefär kvart i sju på kvällen den 5 november i fjol som domaren lyfte armarna i vädret och blåste av sista matchen som det var klart att dom hade vunnit och då vällde all min förväntan och mitt hopp över och blev glädje. Ett sådant ögonblick är ett ögonblick av oerhört koncentrerad glädje och det är klart att det blir ett väldigt speciellt och minnesvärt ögonblick då.

I andra fall så hinner man ju bearbeta glädjen under en längre period och då blir det ju inte ett ögonblick som blir minnesvärt på samma sätt. Man kan säga att man sprider ut glädjen över en längre period och det är ju alltid svårare att komma ihåg en känsla som kom smygande. Som exempel på detta skulle jag säga att min studietid här har varit ett bra exempel på det. Det är ju en relativt lång preiod som jag tänker på och samtidigt har den varit konstant kul och rolig, men det går inte att sätta ett specifikt ögonblick på det utan det består av många roliga ögonblick under en längre period. Men det är ju ändå något som är minst lika bra som när man har ett specifikt ögonblick att ta på.

En annan variant är när det är när det är som i första varianten att man bygger upp förväntningarna och förhoppningarna på att nå ett mål, men att vägen dit nästan är viktigare än målet. Så skulle jag nog välja att beskriva min väg till festerist. Vägen dit började när Camilla sa att hon ville se mig i FBI när vi hade kommit tillbaka från jul och nyårsuppehållet och det slutade när jag kom till Kravallentine ungefär sex och en halv vecka senare och alla fick reda på att man kommit med. Men det som har varit häftigast är vägen dit och all den uppmuntran och all den uppskattning man fått av alla möjliga. Det var först då det började sjunka in att jag faktiskt är omtyckt av om inte alla så i.a.f. en överväldigande majoritet av dom jag känner här och det är nog faktiskt det häftigaste jag varit med om, men det är inget specifikt ögonblick, utan det är precis som ovan ett stort flertal ögonblick. Skillnaden mot ovan är att ögonblicken utmed vägen är större än målet, men inte så koncentrerad glädje som i den första varianten av ögonblick.

Nu blev det här inlägget mycket längre och djupare än jag hade tänkt, men det hoppas jag alla har överseende med och i stället skulle jag vilja rikta ett jättestort tack till alla som har stöttat mig och som fortfarande gör det, oavsett om det är indirekt eller direkt som ni stöttat mig så är jag lika tacksam för allt.

Tack ska ni ha!

Bolin rullar vidare mot nya stora ögonblick!